Jag här länge tänkt på hur viktigt det är att inte hålla alla sina känslor och tänkar för sig själv eller inom sig. Det är otroligt mycket jobbigare och kan till och med vara farligt. Tro mig, om någon vet hur det är är det jag. Jag har alltid vart den som tyckt det är svårt att berätta för folk vad jag känner innerst inne. Nej, jag har aldrig vart den tysta typen men när det kommer till känslor och hur jag mår har det alltid vart svårt. Och jag vet att jag inte är den enda där ute som känner så, verkligen inte, så därför vill jag berätta det här för alla som känner igen sig.
För jag vet att man kan ändra på sig, det är jobbigt men liksom ett måste.
Det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om, kärlek, vänner, familjen osv. allt är lika viktigt.
Och ni som har så lätt för att prata om allting med kanske vem som helst, snälla se inte ner eller snacka inte skit om oss som inte kan, det är inget man väljer man bara blir så.
Tro inte heller att personen inte litar på dig för att hon eller han inte berättar det innersta för dig, den menar det inte. Somsagt har jag alltid varit den tystlåtna typen när det handlar om mina känslor eller hur jag mår. Innan har det inte vart så jobbigt eller stört mig, men när man väl får det riktigt jobbigt eller något händer, då är det ett helvete. Och jag tror och hoppas att jag har börjat lära mig prata med folk, absolut inte helt men det kommer om jag fortsätter försöka. Det är ju också alltid så att vissa har man lättare att prata med än andra, som till exempel jag har väldigt svårt att prata med folk som känner mig allt för väl, som till exempel mina föräldrar och några av mina vänner och jag vet inte varför, jag vill kanske inte "blotta" mig för dom, vill nog verka så perfekt som möljigt. Och det gör dom oroliga, jag vet det. Jag har nog aldrig innan insett att jag inte vågat prata med folk för jag varit rädd att dom inte ska tycka om mig för den jag egentligen är, men när man väl gör det så inser man hur fel man har haft, så gå inte omkring såhär hela livet i dina djupa tankar för dig själv ! Det är jävligt skönt att bara tänka, lyssna på musik med klockren text som verkligen stämmer och ibland gråta, men jag insåg att det går inte tillslut när det blir för mycket. Nu tror jag ni är väldigt förvånade endel av er, vadå hanna, gråta ? Ja, även kalla hårda jag gör det, för mycket. Och nu när jag håller på att förändras ( vad jag hoppas ) så kanske ni inte tycker jag är så kall längre, även jag har känslor, även om jag inte visar det, även jag är ledsen, ledsnare än många av er. Och på sistone har jag verkligen inte orkat med att folk trott allt det där om mig, så jag behövde ändra på mig. Jag hoppas att ni som är likadana som jag tar åt er av det här, jag vill inget mer än att hjälpa er, innan det blir försent. Desto yngre, desto lättare, ni vet hur vuxna ska vara ibland jag orkar inte ens gå in på det.

Nu kanske ni undrar hur ? Hur ska man helt plötsligt ändra på sig och bli öppen ? Ska man ställa sig på gatan och skrika ut sina känslor ?
Verkligen inte. Själv började jag med att lyssna på överdrivet mycket musik och jag tackar Gud för att musiken finns !
Så sann, rätt och klockren, en tröst när allt är fel eller något skönt att sätta på för att hålla humöret uppe. Lite senare var jag så inne på det här med texterna att alla bara snurrade runt i mitt huvud, alla som också stämde in på mitt liv. Så jag satte mig och skrev och skrev och skrev tills min hand somnade helt och hållet, då hade jag flera papper med texter, så klockrena. Sen någon vecka senare blev jag jättearg en dag, låste in mig på mitt rum och skrev ner ALLT jag kände just då, och tro mig det var inte ett snällt ord om någon där, jag blir lite rädd när jag läser det nu, var jag verkligen så arg ? Men det är inte det viktiga, det jag försöker förklara är att det är otroligt viktigt att få ut agritionen och känslorna och det hjälper faktiskt att skriva ner vad man känner. Nu har jag ett block där jag skriver i när jag känner mig ledsen och det hjälper faktiskt, känns skönt att få ut allt. Ni kanske tycker det låter fånigt men det tyckte jag med innan jag själv började med det och märkte att det hjälpte mig. Nu kan jag inte sluta, jag kanske till och med laddar upp någon av mina texter på bloggen någon gång om jag vågar. 
Så alltså, få ut dina känslor innan det skadar någon. Och våga, våga ta första steget någon dag och berätta vad du känner för någon ! Du kanske känner så som jag, att det är jobbigt att prata med folk som du känner, då kan man faktsikt prata med kurator, terapeft eller liknande. Det är inte bara till för folk som har jättestora problem eller psykopater, ALLA behöver någon att prata med. Och den här personen känner dig inte, får inte berätta för någon vad du sagt till honom eller henne och du behöver inte tycka det är pinsamt för du lär aldrig träffa den personen mer än när ni träffas för att prata.
Så du som är som jag, våga släppa ut dina känslor ! Dina vänner kommer fortfarande älska dig för den du är om dom är riktigta vänner.
Lycka till.